Den blå dagen
ger jag er alla mina berg.
Rabbakkoberg Ritaberg och alla berg
i hela Lekvattnet.
I hundra kilometers fart
spränger vi landskapet tillsammans.
En skön syn
virvlar trots allt genom dammet.
Alla vildrosor som kämpar i snåren.
Och plötsligt har hela härvan av stigar
nystats ut
där vi ville mötas
skönhet på samtliga språk.

Så har vi alltså en höjd tillsammans.
Vi kan lugnt slå oss ner i gräset.
Motorerna tiger klockorna står
kameran skriver sin dikt
ner mot dalen
där skuggorna snart
plockar hem sina fåglar för kvällen.

Den blå dagen
ger jag er alla mina berg.
Bjuder er lungorna fulla av detta land.
Låter var och en ha sitt eget språk.
Och plantera en ny skog
där stripteasemaskinen högg till.

2.

Se så tyst det närmar sig.
Hästen som somnat därute i klövern.
Katten som spunnit in sina fågeldrömmar.
Fågeln som slungats in i skuggan.
Rosen som ingen vinge har för sin vila.
Räven som är sin svans för liten.
Berget som håller sina troll inne.
Ugglan som inte vågar titta ännu
och vägen som börjar längta hemåt.

3.

Så bryter vi alltså upp ur detta land.
Samlar våra souvenirer och filmrullar:
Kvarntorp
seglande som ur en orientalisk hamn
och alla standar som ännu inte laddats upp
med färger.
Undrar om vi ändå bryter upp för snart.
Här har dagen gått och samlat bilder.
Vi som känner andra dagar andra land
vi borde stanna
låta snåren trassla sig och dimman falla.
En annan gång är kanske hela skogen kapad.

4.

Så lyfter Kyllikki näverluren
så skall jag länge minnas hennes hand
så full av varma sagor
att hela denna vida skog
för alltid skall sjungas av henne.
Och Pierre med den vita blomman i munnen
är heller ingen främling i gräset på höjden
ty den blå dagen finns inga andra landskap.

5.

Så är jag ensam igen.
Den lyckligaste människan
som går med mina fötter på jorden
ser med mina ögon
stugorna vakna i Oleby
ett ensamt persontåg nalkas
kanske det sista
och morgonen tändas ännu en gång
i Vitsands grårosa toppar.
Det är sommar kvar
och jag frågar inte ens hur länge.

[Ingrid Udenius]