Du gud!
Allsmäktig, stor och stark som själve Fan
och nära döden trött du bara sitter,
du som har gudat på sen allra första dan.

Plirande ögon ser på folk och kritter,
åkrar och fält och bönderna som klagar
att gubben mest är skrot som ingen gitter.

Du hör hur barn med stora, svullna magar
slutar att jämra sig och sakta tynar bort.
Du ser hur män i uniform, de jagar:

De jagar ivrigt folk av sämre sort.
Vad gör de sen? - Nej...det blir för mycket!
Ja, Gud, det liv du gav oss, det blev hårt.

Din värld var tänkt så fin och främsta smycket
skulle din avbild bli, en skön juvel.
Men flydde du av feghet undan trycket?

Om du nu menat väl? Ja, det blev fel, fel, fel,
du räckte väl som gudom inte till.
Och skyll nu inte allt på mänskans del!

Är det av ånger som du tiger still
fast smärtorna, de bränner gudahuden?
En högre himmel, är det dit du vill?

Den lösning som du åtrår är förbjuden
och trots all makt så finns det inga knep
i värden som kan ge dig, stockars guden,

det som du önskar mest av allt: ett rep...

[Staffan Svensson]

| entrada | Llibre del Tigre | sèrieAlfa | varia | Berliner Mauer |